Björnbäret

Björnbär

Björnbär

Smaklexikon skriver Niki Segnit om björnbären:

Det finns hundratals olika varianter av vilda björnbär, och ett bär som plockas på ett ställe kan smaka helt annorlunda än ett som växer bara några meter bort. Var uppmärksam på aningar av rosor, mynta, ceder och kryddnejlika bortom den typiska björnbärssmaken. […] Framemot augusti, när det borde finnas gott om bär, kan du vandra runt i snåren och provsmaka tills du hittar det perfekta, saftiga smakstråket.

dr. Westerlund

dr. Westerlund

Elin Unnes sa att några blad från dr Westerlund lyfter björnbärsmarmeladen, och jag testade. Hon hade rätt och i morse åt jag en macka med blåmögelost och nämnda marmelad. Jag känner på mig att jag kommer äta den mackan även till lunch.

Mackan

Mackan

Annars kokar jag gärna den sylten med en kanelstång.

I London vet jag en man som hittade björnbär i parken och stoppade dem i en burk med konjak, så jag tog min gamla plommonrom (strohrom som härbärgerat plommonhalvor), som stått i kylskåpet och evolutionerat sig till romsirap, och hällde över en lättsockrad burk med olagade björnbär. Får den stå i kylen och äter jag den snart håller det nog.

Marmelad

Marmelad

Förra veckan lagade jag en avskedsmiddag där förrätten blev en sak som kretsade kring halloumi, rosésallad och björnbär med en dressing på rosmarin och färsk vitlök.

Min svärmors väninna säger att i Tyskland får man inte plocka dem när de växer vilt, eftersom det är björnarnas mat. Om det inte stämmer är det en saga jag vann i övergången slovakiska–svenska.

Bookmark and Share

Ungefärpraliner på en efterrättsrest

Som efterrätt.

Som efterrätt.

För ett år sedan, det året då det var så gott om plommon, skulle jag göra som min vän Anna: lägga in plommon i strohrom och socker. Dessvärre var jag inte särskilt eftertänksam och varvade allt väldigt fel, hoppades att det skulle lösa sig med tiden … men det gjorde det inte. Resultatet blev en mängd oupplöst socker och fullkomligt vrålstarka – i bemärkelsen alkohol – plommon som knappt gick att äta, inte ens med vispad grädde. Jag försökte ge dem ny sockerlag, men inte heller det hjälpte.

Förra veckan kom jag äntligen på att jag kunde ta inspiration från Anton Berg och tillföra choklad. Därför skar jag dem i mindre bitar och lade på ickeluddande hushållspapper (det bästa) för att de skulle var mindre slinkiga.

...

Först tänkte jag att jag skulle rullat in varje liten plommonbit på något vis i den smälta chokladen. Men utan att ens behöva pröva det i praktiken insåg jag att jag aldrig skulle ta mig igenom en så pillig och tidskrävande process.

Och sen kom jag på att en bit mandelmassa hade varit gott.

Och då blev det så här:

Behöver inte dränkas i choklad – allt ska få smaka!

Behöver inte dränkas i choklad – allt ska få smaka!

En liten bit plommon och en mandel i folieform.

På detta skedade jag smält choklad (i skåpet hittade jag både mörk och ljus (ca 150 g), och för mjukhetens skull hade jag en klick smör och en tesked dadelsirap i). Sen pyntade jag lite.

...

Det blå-vita strösslet har anis i sig, jag fick det av min vän Hanna som gärna matnördar.

Jag tyckte de blev väldigt goda, och de andra (testgrupp på 7 personer totalt) tyckte också det.

Jag har fortfarande en massa plommonfärgad rom över. Den ska jag lägga russin i, och sen ge dem ett chokladbad. Till jul.

Bookmark and Share

 
Back to top