Björnbäret

Björnbär

Björnbär

Smaklexikon skriver Niki Segnit om björnbären:

Det finns hundratals olika varianter av vilda björnbär, och ett bär som plockas på ett ställe kan smaka helt annorlunda än ett som växer bara några meter bort. Var uppmärksam på aningar av rosor, mynta, ceder och kryddnejlika bortom den typiska björnbärssmaken. […] Framemot augusti, när det borde finnas gott om bär, kan du vandra runt i snåren och provsmaka tills du hittar det perfekta, saftiga smakstråket.

dr. Westerlund

dr. Westerlund

Elin Unnes sa att några blad från dr Westerlund lyfter björnbärsmarmeladen, och jag testade. Hon hade rätt och i morse åt jag en macka med blåmögelost och nämnda marmelad. Jag känner på mig att jag kommer äta den mackan även till lunch.

Mackan

Mackan

Annars kokar jag gärna den sylten med en kanelstång.

I London vet jag en man som hittade björnbär i parken och stoppade dem i en burk med konjak, så jag tog min gamla plommonrom (strohrom som härbärgerat plommonhalvor), som stått i kylskåpet och evolutionerat sig till romsirap, och hällde över en lättsockrad burk med olagade björnbär. Får den stå i kylen och äter jag den snart håller det nog.

Marmelad

Marmelad

Förra veckan lagade jag en avskedsmiddag där förrätten blev en sak som kretsade kring halloumi, rosésallad och björnbär med en dressing på rosmarin och färsk vitlök.

Min svärmors väninna säger att i Tyskland får man inte plocka dem när de växer vilt, eftersom det är björnarnas mat. Om det inte stämmer är det en saga jag vann i övergången slovakiska–svenska.

Bookmark and Share

Pumpa & Ottolenghi

Hokaido/vintersquash, potatis (fast), kålrot, röd chili, rödlök.

Hokaido/vintersquash, potatis (fast), kålrot, röd chili, rödlök, ingefära.

Jag hade två saker. Jag hade vintersquash i kylen och vän på besök. Och jag sa: Kanske nåt indiskt? Och hon sa: Jag vet var du ska leta efter recept. Och det brukar jag inte göra så ofta, leta efter recept. Men jag var väl extra öppen och nyfiken den dagen. Så som sagt. Och så gjort.

Och det var så jag hittade Yotam Ottolenghi.

Gå hit, till den här länken, och laga den där maträtten med paneer och koriander. Det säger jag dig. Du borde verkligen. Verkligen.

Den är så god att man himlar med ögonen i två timmar. Med kryddnejlike- och korianderdoft i näsan och limesaft på fingerspetsarna och allt det mildgula från pumpa-potatis-kålrot i ögonen, och knappast orkar man resa sig från faten på tre timmar. (Jag har hört rykten om att den med feta är god den också (i samma länk).)

Upplagd på uppläggningsfat.

Upplagd på uppläggningsfat.

Nu var det som så att jag hade lite kikärtor som jag ville använda innan de blev för gamla, så de fick också följa med. Det funkade mycket bra, men är inget måste.

Och så kortade jag faktiskt tiderna, som kändes märkligt långa, och det gjorde jag (nog) rätt i. När allt ska sjuda i kastrull lät jag det sjuda i 10 och inte 15 min. Ugnstiderna (som är 2 x 30 i receptet) kortade jag båda till 20 minuter.

Dessutom, inte att förglömma, använde jag ju inte butternut som receptet gör. Det där tror jag kvittar efter vad man föredrar. Jag tycker vintersquash är klart överlägsen bland pumporna.

Tyvärr hade jag inte korianderfrön hemma, så jag tog mald koriander och minskade till en trekvarts tesked. Nästa gång ska jag göra på riktigt.

Recept på paneer hittar du HÄR. Jag gjorde på ca 1,5 liter mjölk. Det räckte bra.

På tallrik.

På tallrik.

Vi, jag och mitt sällskap, åt anrättningen tillsammans med äppelchutney (som jag gjort efter Anna Bergenströms recept), yoghurt och sallad på spenat och groddade gröna linser.

Limen.

Limen. De där salladsbesticken har min morfar gjort, det var hans jobb.

Vi pressade en massa extra lime över – det rekommenderas – och vi blev både uppflyfta (för det var så gott) och nedtyngda (för det var så gott).

Nu siktar jag på att laga ett Ottolenghi-recept i veckan – jag lär skratta hela vägen till köket.

Bookmark and Share

 
Back to top