Liten fågelsammanställning

Det gör inget att jag läser samtidigt som de sjunger.

Jag blir inte direkt avbruten.

De återkommer med sina ljud och nu känner jag igen dem från min hängmatta på altanen.

Skymningen hänger på knutarna.

Skymningen hänger på knutarna.

Fasanen kom från Asien, nu är den förvildad men har likväl inte vant sig (läs: evolutionerats) vid snörika vintrar. Den smyger omkring dagtid, i lundar och på andra lummiga ställen, sådana som ligger strax intill ängar och något litet vattendrag, och letar efter sådant som den äter. Bär och insekter, frön och maskar. På kvällen letar  den upp ett träd att sova i. Anledningen till att jag vet detta är för att den låter som en rostig biltuta varje sommar bakom mitt hus och det fick mig att undra: Vad gör den där skräniga dandyn hela dagarna? Varje gång jag hör ljudet ler jag, och ”varje gång” är förstås en överdrift men så nära sanningen jag kan komma.

Har du inte redan läst sviten Sandman så är hur göken används som symbol och förklaringsmodell i ett av albumen en anledning att göra det. Och det går inte att fuska, man måste läsa alla delar (åh, ljuva tvång!) som föregår den om göktanken (den femte). För mig föll en bit ur muren, och jag såg något klarare en stund.

Saxat från Wikipedia: ”Ibland verkar gökhanen hjälpa honan vid äggläggningen genom att distrahera värdparet så de inte ska märka att honan är vid boet och lägger sitt ägg.[…]Göken har också koll på andra tättingars bobyggande, så att hon kan lägga sitt eget ägg vid rätt tidpunkt. Skulle hon upptäcka en lämplig värdfamilj men där hon är för sent ute och äggen redan börjat ruvas, kan hon förstöra boet eller äggen för att tvinga värdfåglarna börja om med en ny kull.”

En gök kan bli 14 år gammal.

Näktergalen, är inte den som sjunger vackert, det gör sydnäktergalen. Men med tanke på att fasan är ett av mina favoritljud är jag inte säker på att ”vackert” är viktigast.

Vintern tillbringar den oskönsjungande i Syrien, Saudiarabien och nordöstra Afrika.

Rödhaken gillar att hänga i buskage men ibland kan den utan att darra på manschetten ses hoppa omkring framför människor och djur. Det är inte det den gör egentligen. Den tänker inte på att den är orädd. Det hela handlar om en jaktstrategi. Människorna och djuren skrämmer nämligen upp insekter, och dessa blir lätta offer för den hoppande rödhaken.

Den är gullig och har på så vis lurat sig in i folktro, sägner och sagor och fått stämpeln ”lyckobringande”.

Huvud och huvudkudde.

Huvud och huvudkudde.

Ni får förlåta mig, fågelsång är lika gammalt som världen, kan det kännas som ibland. Men, det är först nu jag hört den.

Altan

 

Utsikten.

Utsikten.

Det här började som del av ett annat inlägg, men så spann det iväg till en egen hyllning.

Det regnade och tvättstrecket i trädgården blev inaktuellt. Full av blöt tvätt insåg jag när jag installerat en tvättlina under tak än en gång hur underbar min altan är.

...

Ful javisst, en betongklump med en oinspirerad träsarg – men den rymmer både hängmatta, tvättstreck (numera), grill, sittgrupp i rotting och ett matbord med stolar. När jag sitter i rottingsoffan och ser ut över fälten tänker jag att det är mitt Afrika, i bemärkelsen Karen Blixens självständighet. Fälten är inte mina, men det spelar ingen roll, det är punkten varifrån jag skådar.

...

Golvets färg har slitits till ett batikartat mönster, påminner om Östra Framvägen.

...

Taket är fult. I plast, räfflad, eller vågad – jag blir osäker på den korrekta beskrivningen. Och däri, i dalarna, växer mossa och alger. Men ljuset filtreras både bra och vackert genom detta. Jag kan sitta härute och knappa utan att datorskärmen dränks i starkt solsken. Plasttaket smäcker av solvärmen och det sätter mig i kontakt med fågeltramp och regndroppar som förstärks när de träffar ytan.

...

Björnbären i sylten plockade jag bortåt vägen som jag ser härifrån.

Besticken har bra tyngd, och gaffelns uddar har rätt avsmalning och udd.

Besticken har bra tyngd, och gaffelns uddar har rätt avsmalning och udd.

Regnar det kan jag ligga i hängmattan utan att bli blöt. Fester har varat en hel arbetsdags längd här ute. Utsikten drabbar mig nästan jämt.

Att den är ful känns oviktigt.

 
Back to top