Björnbäret

Björnbär

Björnbär

Smaklexikon skriver Niki Segnit om björnbären:

Det finns hundratals olika varianter av vilda björnbär, och ett bär som plockas på ett ställe kan smaka helt annorlunda än ett som växer bara några meter bort. Var uppmärksam på aningar av rosor, mynta, ceder och kryddnejlika bortom den typiska björnbärssmaken. […] Framemot augusti, när det borde finnas gott om bär, kan du vandra runt i snåren och provsmaka tills du hittar det perfekta, saftiga smakstråket.

dr. Westerlund

dr. Westerlund

Elin Unnes sa att några blad från dr Westerlund lyfter björnbärsmarmeladen, och jag testade. Hon hade rätt och i morse åt jag en macka med blåmögelost och nämnda marmelad. Jag känner på mig att jag kommer äta den mackan även till lunch.

Mackan

Mackan

Annars kokar jag gärna den sylten med en kanelstång.

I London vet jag en man som hittade björnbär i parken och stoppade dem i en burk med konjak, så jag tog min gamla plommonrom (strohrom som härbärgerat plommonhalvor), som stått i kylskåpet och evolutionerat sig till romsirap, och hällde över en lättsockrad burk med olagade björnbär. Får den stå i kylen och äter jag den snart håller det nog.

Marmelad

Marmelad

Förra veckan lagade jag en avskedsmiddag där förrätten blev en sak som kretsade kring halloumi, rosésallad och björnbär med en dressing på rosmarin och färsk vitlök.

Min svärmors väninna säger att i Tyskland får man inte plocka dem när de växer vilt, eftersom det är björnarnas mat. Om det inte stämmer är det en saga jag vann i övergången slovakiska–svenska.

Bookmark and Share

Rot, sak, frö

I bild: potatis, gul lök, vitlök, paprika, sötpotatis. Ej i bild: olivolja, chiliflagor, halloumi.

I bild: potatis, gul lök, vitlök, paprika, sötpotatis. Ej i bild: olivolja, chiliflagor, halloumi.

Sötpotatisen har tidigare inte fångat mitt intresse, men så igår natt – när jag och min kille var och handlade och kanske inte hade butiken för oss själva men så gott som – så var det liksom lite lättare att ta in vilken mat som fanns där, annan mat än den jag alltid handlar. Och då låg det en sötpotatis där och lockade.

Den här ugnsblandningen tror jag nog att jag sett hos Nigella Lawson, men hur som helst så gäller det att skära potatis och sötpotatis, den ena (potatisen) i mindre bitar än den andra (sötpotatisen) eftersom de har olika tillagningstider.

Sen klyftar du grovt lök, skär paprika i bitar, hackar vitlöken.

Röda skalan.

Röda skalan.

Börja med att lägga vitlöken i en form eller på en plåt, häll olja, chiliflingor och salt på den. Därefter lägger du i alla grönsakerna och vänder runt med tassarna (överdrivet pedagogiskt måhända, men det är bästa sättet att hantera vitlök till ugnsrostade grönsaker – den bränns inte lika lätt om den först får blandas med oljan). Kör in i ugnen på 250° C, när du ser genom glaset att det börjat fräsa i oljan sänker du till 200.

Till detta kan du servera en sallad. Så här va:

Skvätt lite vinäger (fem droppar) och smula i lite salt i en skål. Svartpeppra rejält.

Skiva en halv gurka. Skiva tunt en stjälk blekselleri, skiva en salladslök. Blanda allt i skålen. Låt stå och safta till sig lite.

Blanda med två matskedar crème fraîche. Låt stå (igen).

Fröna i pannan.

Fröna i pannan.

Därefter plockar du fram dina senapsfrön (bruna i det här fallet) och korianderfrön och en liten stekpanna. Sätt den (senare) på spisen, avvakta tills den är het. Slå i korianderfrön (så många du känner för) och sänk några snäpp. Rör om i fröna hela tiden. När det börjar dofta så där kryddcitrusigt så slår du i senapsfrön (så många du känner för). De behöver inte rosta länge. De snäpper iväg, då är det typ klart. Ställ åt sidan.

När grönsakerna i ugnen är 7–10 min från klara tar du ut plåten och smular över halloumi. Sätt in igen tills osten fått färg och grönsakerna är klara.

Kom ihåg att kröna salladen med fröna; smakerna passar lysande ihop, salladens krispighet förtas då rakt inte av frönas sprödhet – de är snarare underbara i kombo.

...

Bookmark and Share

Baguettesallad

Kokta med tamari, lagerblad och vitlöksklyfta.

Kokta med tamari, lagerblad och vitlöksklyfta.

Jag har alltid gillat majonnäs, så mycket att det nästan är lite beklämmande.

Jag är också barnsligt förtjust i mackor med majonnäsiga sallader – ni vet, tonfisk-, skagen-, västkust- eller äggsallad – och det är inte som att jag har sagt adjö till den sortens slabb, men ibland kan det vara gott att på mackan ha något mer, vad ska jag säga … kontrollerat. Kanske.

Det blev en lins- och äggsallad.

Det andra.

Det andra.

I den hade jag

Belugalinser

cornichons (slantade, kan nog vara gott att tärna men orka?)

lite äpple (rött) (tärnat)

citronskal

salladslök

basilika

turkisk yoghurt, dijonsenap, lite lite olivolja, citronsaft

salt peppar

...

Örten hade mest med tillgång att göra; jag hade lika gärna kunnat använda dill eller persilja, eller någon annan. Likaså hade jag kunnat byta salladslöken mot gräslök eller skogslök. Och hade jag haft majonnäs hemma hade jag gladeligen skedat i det också.

På mackan ju.

På mackan ju.

Den ena dan åts röran med tärnat kokt ägg ovanpå, den andra dan (när det fanns en slatt över i kylen och jag skulle göra mackor till en picknick) hade jag tärnat kokt ägg i.

Att blanda alltihop vann överlägset.

Bookmark and Share

Så här ligger det till

Pölen, jag och hunden.

Pölen, jag och hunden.

Nu har jag varit i huset i över en vecka.

På den tiden har jag hunnit ärva två svartvinbärsbuskar som jag har varit lovad i två år, plockat det sista ärbara ur ett rivningshus som min pappa kommit över och återerövrat rabatt från gräsmattan.

Under tiden har jag tänkt på ogräs, på alla fröer jag petat i jorden under olika säsonger utan att det resulterat i nåt alls men att pioner och rabarber klarade höstflytten, på att jag i sommar ska återaktivera utedasset på nåt vis för en dag, på räta och aviga maskor, på nationalism, på landsbygden, på violers ätbarhet, på det sociala skrattet och hur det låter hos barn, på det spontana skrattet och hur det syns hos barn.

Den senaste tiden har jag vid tre olika tillfällen hört ”det här var det godaste jag ätit på länge” om mat jag har lagat, senast var det jag själv som sa det. Det gör mig otroligt glad. (Detta gällde, i tur och ordning: en ägg- och linssallad på hembakt bröd, en paj där halva fyllningen var nässlor och andra halvan karl-johansvamp, paketbakad torsk med fänkål, citron, timjan och skogslök med kirskålspesto. Jag får återkomma med ägg- och linssalladen.)

Kirskålspesto

Plocka späd kirskål, ett ordinärt durkslag fullt

Skölj den noga ta bort stjälkarna

Plocka tre skogslök, skölj

Hacka detta, eller mixa för guds skull om du har en mixer vilket jag inte hade

Blanda med rostat mandelmjöl (två tre matskedar), olja (tre skvätt), en skvätt citron, svartpeppar, någon matsked ost (jag hade bara cheddar, parmesan är antagligen godare).

Servera till pasta, bröd, fisk (som jag gjorde) eller annat.

Bookmark and Share

Vad passar till banan?

Övergripande bild.

Övergripande bild.

I går eftermiddag satt en banansmak och härskade i min mun eftersom jag varit hos tandläkaren som hade lackat över mina tänder med den där gula fula lacken.

Eftersom lacken inte är så lätt att göra sig av med fick jag helt enkelt anpassa middagen efter munnens inneboende smak. (Och banansmak är inget jag är van vid – jag kan varken äta banan eller avokado utan att få ont i magen.)

Därutöver står det en burk jordnötssmör i mitt kylskåp som jag inte tycker är så god och som jag vill göra av med på annat sätt än med mackor som medel (det är Markattas, och de har socker (och palmolja) i sin vilket jag inte riktigt förstår meningen med).

Och jordnöt funkar ju med banan, det vet både Elvis macka och alla flygande Jakobar.

I bild: gul lök, kålrot, ingefära. Ej i bild: kikärtor, svartkål, jordnötssmör, tamari, nigellafrön, sumak, standardmjölk, vatten.

I bild: gul lök, kålrot, ingefära. Ej i bild: kikärtor, svartkål, jordnötssmör, tamari, nigellafrön, sumak, standardmjölk, vatten. (Två till fyra portioner beroende på hur mycket ris man har.)

Med utgångspunkt i jordnöten fortsatte jag färdas längs associationskedjan in i mitt kylskåp, med siktet inställt på en gryta: jag hittade en gul lök (fin i alla grytor), en kålrot och svartkål. Och i frysen hittade jag kikärtor som jag kokade för ett tag sen. Och så funderade jag igen på jordnöten och kände att ja, ingefära fungerar. Och kanske nigellafrön till ingefäran. Och så hittade jag en påse med sumak som jag fått av en vän och som jag aldrig provat, men den doftade som att den skulle passa.

Jag fräste löken i båtar (1 lök).

Jag skar kålroten i tärningar (1/3 kålrot).

Jag småfinhackade ingefäran (1 cm) och fräste den med löken och nigellan (en halv tesked), och så två kryddmått (gissar jag) sumak på det.

Därefter: i med kikärtor och kålrot, sleva runt.

Och så på med 1 1/2 msk tamari, lite buljongpulver, vatten så att det inte riktigt täcker och på med ett lock.

Efter ett tag la jag på svartkålen som jag strimlat, så att den fick ångkoka ovanpå allt det andra.

När nästan all vätska kokat in tillsatte jag två msk jordnötssmör, och så spädde jag med mjölk. Vatten hade säkert funkat det också – jag råkar bara ha en del mjölk jag behöver använda upp. Kokosmjölk är säkert jättegott, om man är inne på det.

Att äta till.

Att äta till.

Till grytan åt jag basmati- och vildris, pressad lime och äppelchutney (efter Anna Bergenströms recept).

Och det var mycket mycket gott.

...

Jag vet inte om till exempel sumaken behövs, jag har ju bara lagat detta en gång.

Jag vet inte om jag skulle kunna laga det här en gång till.

Det jag vet är att det går att börja någonstans i något man har – en smak i munnen, ett sug, ett behov – för att sedan leta sig vidare i kylskåpet och kryddhyllan.

Bookmark and Share

Sesam som paus

Uppslag

Uppslag

Någon gång har jag av helt okänd anledning införskaffat alldeles för mycket sesamfrö, vilket har gett mig lite ångest så där som man kan få för att saker ska hinna härskna innan man själv hinner och därför har jag serverat varenda gryta med rostat sesamfrö senaste tiden. Men när jag en kväll låg och läste i Det gröna skafferiet (Karoline Jönsson) kom jag på att jag kunde göra sesammjölk av fröna.

Två lag, och några som simmar emellan.

Två lag, och några som simmar emellan.

Däremellan (mellan blötlägg, mixning och avrinning) har jag jobbat.

Jag gillar att ha sådana passiva projekt i köket som kan pågå när jag jobbar (hemma, nästan alltid jobbar jag hemma). Som något som står och processar parallellt. Det är både ett sällskap och ett ben att kasta åt den inre Luthern.

På karaff.

På karaff.

Jag frös in en del – jag konsumerar mjölk av alla slag långsamt – och smaksatte denna ovan med vanilj, ty vaniljstång har jag en massa av i frysen (som jag ärvde av en sann matlagrare (och -lagare) som flyttrensade).

Imorgon är det jag, sesammjölk och frukostgröt som ses i gryningen.

Bookmark and Share

Svart soppa

Inte schalotten

Det svarta riset blir förtjusande violett och doftar underbart när det träffar löken och sellerin i gjutjärnet.

Ja, det är mörkt nu fortfarande. Och jag förvånar mig med att gå och längta efter ljuset – en längtan som dyker upp plötsligt spontant oväntat i huvudet och jag blir lika chockad varje gång. Jag har spårat min nya vårvurm (som faktiskt, jag vill verkligen poängtera det, är ny för mig, jag brukade nästan äcklas lite av krokusar) till att jag nu har en trädgård som jag bryr mig om, men kanske är det bara icke-odödligheten som landat.

Just det, det är mörkt.

Och i väntan på annat kan man välja att bara äta ljusa saker som popcorn, kokt torsk, socker och citron eller så kan man borra sig djupare in genom att sluka det: Gör en soppa på svart ris och gröna linser.

Lök och så.

Lök och så.

Jag hörde RECEPTET någon gång av de otaliga gånger radion håller mig sällskap, och det står inte något om det där nu när jag söker men jag tror att soppan kommer från Nu bryter vi för lunch (Samantha Larsen).

Utsnitt.

Utsnitt.

Gå till länken du hittar i ”RECEPTET” ovan. Om du vill kan du ta till dig mina kommentarer:

Jag var inte supernoga med proportionerna, men till 2 pers gjorde jag 1 dl ris och 0,5 dl linser. Och så hade jag ingen mejram hemma så jag tog bara timjan i. Inte heller hade jag balsamvinäger, så jag tog risvinäger (via logiken ris för ris, tand för tand). Och jag lät det koka längre för mina linser krävde det. Och det gjorde absolut inget.

Diskbänks.

Diskbänksrealism.

I stället för tarten (som receptet rekommenderar) gjorde jag fänkål med krutonger, och med det menar jag att jag ugnssteker fänkål med olja och salt på 200°. När den är 7 minuter från klar tar jag ut fänkål och blandar med brödkuber och så sätter jag in det igen. Det är ett gott tillbehör till andra soppor också, som jordärtskockssoppa, potatis- och purjosoppa etc.

Jag hade varken färsk citron eller yoghurt hemma (till toppingen), men jag blandade filmjölk, crème fraiche, citronskal från frysen och limesaft – i brist på annat. Det dög, det var gott, men jag tror citron vinner.

Gott mörker i portionsstorlek.

Gott portionerat mörker.

Men soppan i sig var god du, väldigt god. Lugnt mustig, skönt tuggmotstånd och ett litet släktband till den franska löksoppan i syran och timjan.

Min kille, som också åt, tyckte citronyoghurten var att förstöra, jag tyckte citronskalen och mejerifettet var en prick över ett i.

Jag kommer göra soppan snart igen, innan de ljusa dygnen.

Bookmark and Share

« Older Entries

 
Back to top