Vindburen sand, bindande rötter

...

Idag har jag äntligen stigit ur en bil och tagit in sanddyner som setts från vägen i körfart så många gånger.

Paletten bestod av tall, vårhimmel en eftermiddag, mossor och lav, sand och rötter.

Temperaturen var kall och vinden skoningslös.

Upplevelsen mäktig.

...

instagrammet kan du se en bild på ett tajt hus med världssuperbt verandatak som knäpptes på väg tillbaka.

Bookmark and Share

Ingen stor sak

För mycket kopp för den kaffebryggaren.

För mycket kopp för den kaffebryggaren.

Har jag redan någon gång nämnt dockskåpsfluktandet jag sysslade med när jag var liten?

Mjölpaketet är ett suddigum, den öppna spisen har min moster gjort och gett barnet som var jag.

Mjölkpaketet är ett suddigum, den öppna spisen har min moster gjort och gett barnet som var jag.

Det rörde sig om bilder i en jubileumsbok från Kulturen i Lund, och det var dockskåp från välbärgade 1800-talshem.

Åh, vad jag ville vara med det där dockskåpet sprungen ur ett välbärgat 1800-talshem.

Den dockskåpslängtan är en av många starka längtan jag känt, och som sådan har den förstås inte försvunnit helt.

Ska du titta på något i den här bilden så är det ljuset.

Ska du titta på något i den här bilden så är det ljuset.

Så sedan dess har jag en softspot för sådant som rör sig på den lilla skalan men som inte nödvändigtvis står i proportion till varandra. Det kittlar mig mjukt och erbjuder verklighetsflykt.

Det är en miniatyrvärld under uppbyggnad i huset i Småland, och varje gång jag kommer dit har jag nya fynd i packningen och barnen som hälsar på där frågar ”Har du något nytt i dockhuset?” men blir indignerade när de hittar skarpa saker som tigerbalsam och minifällknivar.

Bookmark and Share

Tiden

Färgskalan.

Virkning som lugnande. 

Jag ska inte bara skylla på tiden, men den har varit ett bekymmer för mig.

Och just idag har jag tagit hämnd genom att dricka kaffe med andakt och baka bröd en vanlig förmiddag.

Och vårdagen är längre, tiden är konstant men den omfördelar sin vikt.

Det (det mesta) känns lite möjligare än förut.

...

I januari bytte jag dator. Med den förra hade jag en massa chanser att försöka besegra microstress med mindfulness; jag är ändå lyckligare nu när jag är snabbare.

I helgen tänkte jag åka till Huset. Där har jag i födelsedagspresent fått ett målat innertak av mina päron. Det är tid som gåva.

Bookmark and Share

Vad passar till banan?

Övergripande bild.

Övergripande bild.

I går eftermiddag satt en banansmak och härskade i min mun eftersom jag varit hos tandläkaren som hade lackat över mina tänder med den där gula fula lacken.

Eftersom lacken inte är så lätt att göra sig av med fick jag helt enkelt anpassa middagen efter munnens inneboende smak. (Och banansmak är inget jag är van vid – jag kan varken äta banan eller avokado utan att få ont i magen.)

Därutöver står det en burk jordnötssmör i mitt kylskåp som jag inte tycker är så god och som jag vill göra av med på annat sätt än med mackor som medel (det är Markattas, och de har socker (och palmolja) i sin vilket jag inte riktigt förstår meningen med).

Och jordnöt funkar ju med banan, det vet både Elvis macka och alla flygande Jakobar.

I bild: gul lök, kålrot, ingefära. Ej i bild: kikärtor, svartkål, jordnötssmör, tamari, nigellafrön, sumak, standardmjölk, vatten.

I bild: gul lök, kålrot, ingefära. Ej i bild: kikärtor, svartkål, jordnötssmör, tamari, nigellafrön, sumak, standardmjölk, vatten. (Två till fyra portioner beroende på hur mycket ris man har.)

Med utgångspunkt i jordnöten fortsatte jag färdas längs associationskedjan in i mitt kylskåp, med siktet inställt på en gryta: jag hittade en gul lök (fin i alla grytor), en kålrot och svartkål. Och i frysen hittade jag kikärtor som jag kokade för ett tag sen. Och så funderade jag igen på jordnöten och kände att ja, ingefära fungerar. Och kanske nigellafrön till ingefäran. Och så hittade jag en påse med sumak som jag fått av en vän och som jag aldrig provat, men den doftade som att den skulle passa.

Jag fräste löken i båtar (1 lök).

Jag skar kålroten i tärningar (1/3 kålrot).

Jag småfinhackade ingefäran (1 cm) och fräste den med löken och nigellan (en halv tesked), och så två kryddmått (gissar jag) sumak på det.

Därefter: i med kikärtor och kålrot, sleva runt.

Och så på med 1 1/2 msk tamari, lite buljongpulver, vatten så att det inte riktigt täcker och på med ett lock.

Efter ett tag la jag på svartkålen som jag strimlat, så att den fick ångkoka ovanpå allt det andra.

När nästan all vätska kokat in tillsatte jag två msk jordnötssmör, och så spädde jag med mjölk. Vatten hade säkert funkat det också – jag råkar bara ha en del mjölk jag behöver använda upp. Kokosmjölk är säkert jättegott, om man är inne på det.

Att äta till.

Att äta till.

Till grytan åt jag basmati- och vildris, pressad lime och äppelchutney (efter Anna Bergenströms recept).

Och det var mycket mycket gott.

...

Jag vet inte om till exempel sumaken behövs, jag har ju bara lagat detta en gång.

Jag vet inte om jag skulle kunna laga det här en gång till.

Det jag vet är att det går att börja någonstans i något man har – en smak i munnen, ett sug, ett behov – för att sedan leta sig vidare i kylskåpet och kryddhyllan.

Bookmark and Share

 
Back to top