Första adventet

...

Oh, you pretty things!

Nu kan du börja med julpyntet.

...

Den piprensartomten kommer endera dan äta upp sig själv, det ser jag det.

Det är viktigt att längta och tjuvstarter är inget annat än ett sluttande plan.

...

Stora katter med död blick är lite av en favoritgenre.

Men när du väl gör det kan du göra det en masse istället. En tidsligt strängt avgränsad pyntorgie.

...

Den där ängeln hade jag lika gärna kunnat ha snott från Pettson & Findus gran.

Själv ska jag ligga lågt med pyntet i år. Jag har excessat i så många år nu att det hela blev en image som trampade på själva jaget. För att förhindra att jag i slutänden skulle börja hata pyntet bestämde jag att införa en biennal.

...

Den fina skäggiga tomtdamen är tillverkad i Japan.

Vad jag gör under mellanåren är min ensak. Med andra ord finns det några favoriter jag helt enkelt inte kan låta stå kvar i förrådet.

...

Ängsliga halmarmar, klumpfötter i trä.

I år ska jag ägna mig åt mat i stället. Tror jag. Konfekt och lussekatter, kanske bjuda in på en liten janssonfest med snapsen jag kryddat. Skriva extra långa julkort. Åka till Köpenhamn och gå på tivoli. Det vill säga: det är inte julen jag hoppar över, det är hysterin. Den kommer jag, å andra sidan, ta emot med öppna armar nästa år. Det är nämligen en känsla väl värd att bejaka.

Medusatomte.

Medusatomte.

Bookmark and Share

Jag tog en annan promenad

Bär på egen tråd.

Bär på egen tråd.

Och där på ett stängsel hängde en girlang som naturen gjort själv.

En egen tråd som bär.

En egen tråd som bär.

Så vacker tänkte jag och plockade försiktigt till mig den. Det var i början på promenaden, så jag såg kanske lite fånig ut när varligt bar den hem, med armen till hälften höjd över huvudet för att bevara längden i sin helhet.

Vacker till jul, men också vacker annars.

PS Skuggan som syns kastas av min hallampa. DS

Bookmark and Share

Present

Våningar.

Våningar.

Ett barn jag känner har fyllt år.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle ge henne, och det är en osäkerhet som ofta drabbar mig med barn för jag känner mig osäker på vad som ingår i deras världar. Och antagligen är jag rädd för att få se deras ohöljda besvikelse, det måste jag medge.

Men så gick jag på vad jag hade velat ha-linjen med motivationen att något av min entusiasm överförs säkert.

Så jag tog ett mini-syskrin jag köpte någon gång på loppis, för att jag hittade det och det inte var alltför dyrt – allt enligt typisk samlarlogik.

Och sen fyllde jag det med grejs.

...

Jag vet att hon gillar lila bäst, därav den lila ormen, det lila paljettbandet, i en liten paket ligger även lila nagellack.

Jag vet att hon är väldigt förtjust i pengar just nu, om hon hittar sådana som ligger och ”skräpar” har hon en tendens att plocka på sig dem som den naturligaste sak i världen, därav guldtiorna plus några chokladpengar. (Mycket riktigt: hon utropade ”Jag gillar ju pengar!” när hon hittade dem.)

...

Den där med Hello Kitty på är ett läppglans som är godis. Hon var lite misstänksam först, men senaste dagarna har jag sett att läppglanset blev ett sätt att ostört få i sig godis under icke-godisdagar. Föräldrarna märker inget.

Bredvid, och dold, ligger en stor glasdiamant (det är en annan sak jag observerat: en ädelstensförtjusning som yttrat sig i små slipade glasbitar som hon sprungit omkring med under hösten) som enligt leksaksbutiken (bästa i Malmö) ”är väldigt populära”. Den där diamanten har sedan hon fick den varit femtio år, fått en säng, fått en gunga, varit giftig, varit ormens hjärta, varit dödlig, dödat mina glasögon och varit förkyld.

Jag hörde en radiodokumentär om korpar där det framgick att korpar ger varandra små meningslösa saker, som korta oanvändbara pinnar, som en social lek. Och det är väl så det är. Men det är i princip en ganska fin handling, och vad jag än påstod i inledningen (om att jag inte vet vad som kretsar i barns världar) fick jag ju ändå tänka efter och utröna vad just det här barnet gillar för tillfället. Därmed såg jag henne och någonstans kanske hon också kände sig sedd av mig. Förresten, det var inget nytt: jag brukar se henne annars också, och hon ser även mig.

Bookmark and Share

En annan botten

Sånt som fanns i kylen.

Sånt som fanns i kylen.

Jag hade lite ditten och datten i kylen, sånt som borde ätas upp snart – en torr ostkant, en klutt pesto, en skrumpen paprika som jag köpt skrumpen på extrapris, ugnsrostad rödbeta och kokta vaxbönor, en bit kålrot som höll på att torka ihop, tre blad mangold, tomater som snart skulle bli mindre trevliga och så vidare.

När man står inför ett sådant urval kan man antingen göra en punkgryta på alltihop, eller så kan man göra en paj.

Pajdeg alltså, smördeg,  jag äter den. Jag kan till och med tycka att det är gott. Men jag älskar det inte, vilket förvånar mig, eftersom jag brukar vara svag för sånt ätbart som är vitt och fett. Så jag brukar försöka göra skalen så tunna som möjligt, med hjälp av en osthyvel. Eller så gör jag i stället denna botten.

Bönor, rödbetor, mangold, pesto, kålrot.

Bönor, rödbetor, mangold, pesto, kålrot.

Det kan du också göra, förutsatt att du mixar samman: 3 dl kokta kikärtor, 1 msk smält kokosolja (går säkert bra med annan olja också), en skvätt vatten, 2 msk mjöl av något slag (jag använde mandelmjöl, men det går säkert bra att använda alla möjliga sorters), en nypa salt.

Sen trycker du ut det i en form och förgräddar på ca 200° C i en tio minuter, eller tills det ser färdigt ut.

...

Så till fyllningen, som jag byggde på det som skulle ätas upp. Det fanns inga ägg i kylskåpet, och hur som helst tycker jag att det är rätt gott med paj minus äggstanning. Så jag fräste alla grönsaker, la i pesto och ett par matskedar crème fraiche. Hade jag inte haft pesto i skulle jag ha kryddat med tomatpuré och herbes de Provence. Så lät jag det koka i fem eller sju minuter, la därefter allt i pajskalet. Smulade på ost och toppade till sist med de rostade rödbetorna.

Färdig paj.

Färdig paj.

Sedan åts pajen av mig och en senior med sin junior. Alla gillade det de åt.

På tallrik.

På tallrik.

Här serverat med cornichons och vitkålssallad smaksatt med yoghurt, örtkryddad vinäger och gurkmeja.

Bookmark and Share

Älskade november

Tillsammans.

Inomhus.

Senaste dagarna har jag varit runt en del i Malmö, och överallt ser jag julpynt. Och det är inte bara butikerna som håller på – jag inser att de vill maxa försäljningen – utan även skolor, och andra icke kommers-ställen. Varför?

Och då är jag ändå en av de största julpyntsivrarna som finns. Men ska vi hålla på så här så kommer alla vara less på pyntet den 30 november.

Hösthumid.

Hösthumid.

Jag föreslår att i stället hänge sig åt november. Insup den småråa, ljuvgråa luften (ja, jag bor i södern, jag inser att klimatet inte är likadant överallt), låt blicken glida över höstlövet som desperat klistrar sig mot marken och lägg handen på en fukttung lav. Höj blicken och låt den snärjas av de kala trädkronorna som avtecknar sig mot skymningshimlen.

Siluetter.

Siluetter.

Gå sen in och känn att det är okej att sitta inomhus, att dagsljus, ja, det får du en annan gång.

Livnär dig på ord som gömma, grop, svartsjok, inbäddad. Det här är den mörka minimalismen, att vältra sig i innan du tacksamt bländas av decembers förföriska artificiella ljus.

När det är dags för det.

Avtrycken.

Avtrycken.

Bookmark and Share

Pumpa & Ottolenghi

Hokaido/vintersquash, potatis (fast), kålrot, röd chili, rödlök.

Hokaido/vintersquash, potatis (fast), kålrot, röd chili, rödlök, ingefära.

Jag hade två saker. Jag hade vintersquash i kylen och vän på besök. Och jag sa: Kanske nåt indiskt? Och hon sa: Jag vet var du ska leta efter recept. Och det brukar jag inte göra så ofta, leta efter recept. Men jag var väl extra öppen och nyfiken den dagen. Så som sagt. Och så gjort.

Och det var så jag hittade Yotam Ottolenghi.

Gå hit, till den här länken, och laga den där maträtten med paneer och koriander. Det säger jag dig. Du borde verkligen. Verkligen.

Den är så god att man himlar med ögonen i två timmar. Med kryddnejlike- och korianderdoft i näsan och limesaft på fingerspetsarna och allt det mildgula från pumpa-potatis-kålrot i ögonen, och knappast orkar man resa sig från faten på tre timmar. (Jag har hört rykten om att den med feta är god den också (i samma länk).)

Upplagd på uppläggningsfat.

Upplagd på uppläggningsfat.

Nu var det som så att jag hade lite kikärtor som jag ville använda innan de blev för gamla, så de fick också följa med. Det funkade mycket bra, men är inget måste.

Och så kortade jag faktiskt tiderna, som kändes märkligt långa, och det gjorde jag (nog) rätt i. När allt ska sjuda i kastrull lät jag det sjuda i 10 och inte 15 min. Ugnstiderna (som är 2 x 30 i receptet) kortade jag båda till 20 minuter.

Dessutom, inte att förglömma, använde jag ju inte butternut som receptet gör. Det där tror jag kvittar efter vad man föredrar. Jag tycker vintersquash är klart överlägsen bland pumporna.

Tyvärr hade jag inte korianderfrön hemma, så jag tog mald koriander och minskade till en trekvarts tesked. Nästa gång ska jag göra på riktigt.

Recept på paneer hittar du HÄR. Jag gjorde på ca 1,5 liter mjölk. Det räckte bra.

På tallrik.

På tallrik.

Vi, jag och mitt sällskap, åt anrättningen tillsammans med äppelchutney (som jag gjort efter Anna Bergenströms recept), yoghurt och sallad på spenat och groddade gröna linser.

Limen.

Limen. De där salladsbesticken har min morfar gjort, det var hans jobb.

Vi pressade en massa extra lime över – det rekommenderas – och vi blev både uppflyfta (för det var så gott) och nedtyngda (för det var så gott).

Nu siktar jag på att laga ett Ottolenghi-recept i veckan – jag lär skratta hela vägen till köket.

Bookmark and Share

« Older Entries

 
Back to top