Ris & tomat

Tomatsoppa med ris

I bild: fänkål, röd paprika, gul lök, stjälkselleri, vitlök. Ej i bild: tomatkonserv, torkad chili, tomatpuré, buljong, basmatiris, vatten, paprikapulver, socker.

En av mina favoriträtter har länge varit tomatsoppa med ris, vilket är en rätt som tidigt även övertygade de mest köttinbitna i min släkt.

I Portugal äter man ofta tomatris som tillbehör till fisk eller kött. Den här rätten kan bli ett tomatris, om man inte späder så hemskandes mycket. Och då tillför man även kidneybönor (en del portugiser menar att det nationella köket är så rustikt för att det har varit ett sjöfararfolk, jagvetintejag … kanske).

Det röda.

Det röda.

Jag är ju inte så bra på att ange mängd, men jag har annat att ge, typ metoder. Som röd paprika: ska jag ha det i grytor och såser fräser jag alltid den först, på superhög värme. På så vis smakar den rostad och söt. Därefter fräser jag tomatpurén, även den på hög värme, för att den ska bli rundare i smaken. Båda de grejerna har jag lärt mig av att läsa Lisa Förare Winbladh. Därefter lägger jag i chilin. Och så får det fräsa ihop en stund i oljan.

Det gröna.

Det gröna.

När det röda bearbetats lagom sänker jag värmen ganska rejält (på 12 steg, till 4:an kanske) och sen lägger jag i finhackad fänkål, selleri, vitlök och gullök. I en idealisk värld får det fräsa länge, intill genomskinlig mjukhet.

Därefter tillför jag basmatiris – inte portionsmycket per person, då blir det för stabbigt – och vänder ihop det med grönsakerna.

Så slår jag på tomatkonserv efter tillgång och behag och så i med buljong, vatten och paprikapulver. Lite socker är nog på sin plats också.

Låt allt koka i en tjugo minuter ungefär och du får en mustig soppa vars tomatudd mildrats av stärkelsen i riset (precis som den här hjältesoppan).

Nästanslickad skål.

Nästanslickad skål.

Just nu kan jag äta den här soppan en gång i veckan minst.

Bookmark and Share

Analoga sms

Vykort

Vykort.

Jag var på Malmö konsthall, och kunde lika gärna fylla på mitt förråd med vykort

Vykort är alltid bra att ha hemma, man vet aldrig när ett behövs. De är ju ett av världens bästa kommunikationssätt.

Med bild plus ett litet utrymme som tar all udd av eventuell press på att formulera sig utförligt och avancerat, det räcker i princip med ”idag har jag kokt grönsakssoppa och tänkt på dig”.

Dessutom är vykortet väldigt verkligt för oss som levt med fast telefon var telefonen i bestämd form.

Vykortet med den strykande mannen är öronmärkt åt en tant jag känner och tycker mycket om och som bara har fast telefon.

Bookmark and Share

Anslag

Katt

Katt

Ni får förlåta. Det är inte som att jag inte äter tomatmustiga soppor och bakar tegenomsyrade kakor eller extatiskt drar runt i höstlöv om kvällarna, allt det där gör jag. Men jag gör så mycket tangentbordsrelaterat i övrigt att jag i ren självbevarelsedrift lägger den fria tiden på tomatmust, te och höstlövsprakt. Bland annat.

[Här skrev jag en massa annat också som jag sen strök för jag blev trött på världen och mig själv men om det finns något att behålla så är det de här länkarna: Kanske kan du göra mer men det här var det jag gjorde & Gå dit och se om du kan hitta de där händerna som jag såg, eller för den delen något annat. Om du bor i Malmö eller i närheten, lös då biljett till Ottar och kärleken]

Tänk, tänk om det fanns en sådan semestervecka som en vän till mig pratade om – ”alla borde få ledigt vid lövfällningen”. Fy fan, vad jag skulle stormtrivas.

Bookmark and Share

Rödbetsgryta & råkost

I bild: rödbeta, stjälkselleri, gul lök; kålrabbi; vårlök, morot. Ej i bild: quorn, mjölk & smetana, gränsaksbuljong, vitpeppar, cornichons; äpple, vinäger, salt, olja.

I bild: rödbeta, stjälkselleri, gul lök; kålrabbi; vårlök, morot. Ej i bild: quorn, mjölk & smetana, grönsaksbuljong, vitpeppar, cornichons; äpple, vinäger, salt, olja.

När jag säger att jag aldrig tidigare lagt upp ett quornrecept här är det en gissning, en känsla – jag har inte gått igenom mina arkiv för att bekräfta eller avfärda mitt eget påstående. Hur som helst, tendensen har inget med verkligheten att göra: jag gillar quorn rätt mycket, men jag får ibland känslan av att det är lite inkorrekt. Jag tänker inte gå in i ett långt resonemang om  veggosnobbar och halvfabrikatshat utan bara säga: jag gillar konsistensen, den påminner mig om kött som jag faktiskt saknar på ett förvrängt sentimentalt sätt och jag tycker att färsen (som är det jag använder mest) plockar upp smaker fint, till skillnad från sojafärs som jag tycker har en rätt keff eftersmak. Ibland när jag är proteinsugen är quorn det enda som funkar, och jag har heller inte så mycket emot halvfabrikat då och då.

Jag brukar göra köttfärssås till spagettin och burgare till hamburgarna, och jag tycker färsen är god att ha i lasagne. Bland annat. Och så gör jag rödbetsgryta med quorn och cornichons.

Det är busenkelt och smakar mustigt, snällt och stora famnen.

På fat.

På fat.

Jag finhackar och fräser en gul lök och en stjälkselleristjälk. När det ser bra ut lägger jag 100–150 g quornfärs och låter det fräsa, därefter adderar jag två råa rödbetor som jag antingen skurit i bitar eller rivit (beroende på hur mycket tid man har på sig – rivjärnet drar ner på koktiden). Därpå slår jag på lite vatten, lägger i en halv grönsaksbuljongtärning och så ett lock ovanpå det.

Det hela får koka i 20 min (med rivna rödbetor) eller tills rödbetstärningarna är genommjuka.

Sedan reder jag av med grädde eller liknande.  Nu senast hade jag en skvätt 3 %-ig mjölk och en gnutta smetana som behövde användas, så jag tog det.

Lägg i cornichons som du skurit i mindre bitar. Smaka av med vitpeppar och salt. Du kan servera med kokt potatis (bra grej, det är massa C-vitaminer i dem och de mättar massorna) eller äta med en råkostsallad, som till exempel kålrabbisallad. Mängderna ovan räcker till 3–4 pers, tillbehör förutsatt.

Kålrabbi with friends.

Kålrabbi with friends.

Råkostsallad äter jag jämt å ständigt, för det är nästan alltid lätt att laga av det jag har hemma och man kan göra mycket eftersom det håller sig ett par dagar. Jag brukar tänka att det ska ingå ett sött element, ett surt, ett kål, eventuellt en sär-smak och absolut olja och salt. Sedan skiftar det där beroende på utbud och lust.

I salladen ovan är det söta äpple, kålen kålrabbi, det sura vinäger (det är det alltid för mig för jag älskar verkligen vinäger) och vårlök ger lite särsmak. Jag hade dessutom i gul morot, för det verkade vackert redan på idéplanet.

Men jag skulle lika gärna kunna göra en sallad på vitkål, honung, stjälkselleri (eller rot-dito, jag är inte så knusslig) och morot. Eller kålrabbi, rödbetor, gullök och balsamvinäger (söt+surt!). Eller så skulle jag kunna matcha vitkål med vitlök, eller rödkål med dill.

Ja, så ungefär. Ibland gör jag råkostsallader på palsternacka eller rotpersilja. De blir lite träigare, men goda de också. Särskilt om de får dra  sig i syran en stund.

Tillvägagångssättet kanske också är intressant. Eftersom form många gånger är lika intressant som smak tycker jag inte du ska hafsa förbi det momentet. Jag gillar till exempel formen som en moulin julienne ger rotfrukter, och när det kommer till vitkål/rödkål hyvlar jag den nästan alltid (när den är überfärsk kan man strimla den fint med kniv) med osthyvel. Och vitkål/rödkål saltstampar jag, det innebär att man saltar den strimlade kålen lite lätt och sedan kramar man den alternativt boxar den för att mjuka till fibrerna. På så vis drar den åt sig mer smak förutom att den blir mjukare.

I övrigt börjar jag alltid med att slå lite vinäger i en skål, sedan lägger jag i äpple alternativt rör ut honung i den. Sedan fortsätter jag med löken, om det ska vara någon, så att den får ligga och slipas av i vinägern så länge som möjligt. Och sedan fortsätter man fylla på, och smakar av.

Bookmark and Share

Huset

Huset

Huset

Häromdagen fick jag veta att en bekant ska köpa ett kök för nästan så mycket pengar som jag köpte mitt kompletta, ej-i-behov-av-renovering-hus för. Tänk att jag på något plan var medveten om de här värdeglappen, men jag kände det först nu. Jag vet hur köket ser ut, det är jättejättesnyggt, men jag häpnar likväl.

I månadsskiftet har jag haft mitt hus i fyra år, nästa år ska jag fira jubileum. Kanske måste det bli en minifestival och mattemat blir rätter som går att forma som hus. Smårgåstårta, aladåber och hårdostar. Jag kommer designa en flagga för tillfället och hyra ett band. Min kille ställer ut ett lusthus i papier-maché. Hundar är också välkomna. På natten grillar vi sojakorv och dansar på altanen. Fyrverkeri måste vi ha, och jag kommer tvinga grannarna att hyra ut sin pool.

Det fanns en period när jag alltid blev bättre av att komma till huset, och det laddade de där fyra ytterväggarna med outplånlig energi som jag fortfarande drar nytta av.

Trädgården och jag har tillsammans ritat karta över mitt tålamod och vi börjar nu röra oss bortom utgångsläget.

När jag sitter på övervåningen och jobbar tycker jag om att ha radion på där nere för att då hör jag hur mycket utrymme jag har.

När jag träffade min kille frågade han vad huset hette. Huset, sa jag.

Köksfönstersgaveln.

Köksfönstersgaveln.

Bookmark and Share

Nypor

Kokta färska nypon.

Kokta färska nypon.

För ett tag sen hörde jag att under krigsåren uppmanades allmänheten och folk i allmänhet att plantera fruktträd och nyponbuskar, för dessa gav vitaminrik föda år efter år utan att kräva någon direkt skötsel.

Ännu ett historiskt lager att få syn på i omgivningen.

I vanliga fall brukar jag plocka nyponen och torka dem, för att det där vinterförrådet alltid känns irrationellt tomt – jag är en människa som lever i ett så kallat modernt samhälle, jag behöver, behöver i strikt mening, inte vinterförråd – men förra veckan gjorde jag soppa på otorkade.

Nyponsoppa är mer arbete än det är finlir. Jag brukar för det mesta sky båda. Men det här arbetet uppskattar jag att ägna mig åt då och då. Det är som en matmeditation som påminner mig om hur mycket arbete som ligger bakom.

Purévagga.

Purévagga.

Jag plockade nyponen, jag la dem i en kastrull med lite vatten, jag kokade dem mycket mjuka. Så hällde jag av allt i en purévagga (en sån har jag bara i huset på landet, i lägenheten passerar jag med träslev och sil), jag mosade så mycket jag kunde.

Göra kaos av nypon.

Göra kaos av nypon.

Sen tog jag moset, la tillbaka det i kastrullen, slog på vatten, kokade upp igen och slog alltihop i purévaggan, och mosade. Och så upprepas den proceduren tills det känns som att det inte finns mer att hämta hos nyponskrufset. Tänk på att inte slå på för mycket vatten på nyponen, bara så att det täcker. Blir smaken för mycket är det förstås lättare att späda än att ta bort vatten.

Mitt slutresultat hamnade på 8 dl. Jag sötade med 1 dl socker. Jag kunde, konstaterade jag med facit i hand, ha tagit mindre. Sen redde jag med majsstärkelse.

Redd i kopp.

Redd i kopp.

Jag redde dock inte av allt, utan hällde upp en del på burkar och frös in. Så kan jag reda det när jag vill äta nyponsoppa någon annan gång i vinter.

Soppa på burk.

Soppa på burk.

Bookmark and Share

« Older Entries

 
Back to top