Septembergöra

Prioriterar

Prioriterar

Snart åker jag till Göteborg, för där är det bokmässa.

Ska du inte dit så kan du i helgen åka på konstnatt på Öland, gå på gallerinatt i Malmö eller göra i princip vad du vill.

Vänta på nåt viktigt till exempel, gå över en bro eller grilla korv vid havet. Eller kanske plocka nypon? Eller lyssna på ett radioprogram om den otroligt fascinerande Leonor Fini, läsa en bok om hur man byter hatt eller flyr in i en vägg, eller göra en päronpaj på höstskörden.

Akta dig för skuggfallet!

Akta dig för skuggfallet!

 

Bookmark and Share

Kaka med rosmarin och citron

Inre och yttre citron.

Inre och yttre citron.

Det finns en kaka jag tycker om. Jag hittade den i en av min mammas månadsmagasin. Det är en av mina skamliga njutningar, att bläddra igenom hennes tidningar och bäst är det när det är många som jag inte sett så att jag kan bläddra igenom dem snabbt utan att ta in så mycket och i stället bara ge mig hän åt en livsstilsflod. På så vis fastnar inte så mycket, och det är bra tycker jag för den där livsstilen har jag inte råd med egentligen. Men det här receptet hann jag fånga i en av mina hedonistiska hastighetsbläddringar.

Jag har bakat den några gånger och därmed modifierat efter min anständighet och gom.

Smöra å bröa en form (bröa med brö, socker eller mandelmjöl), starta ugnen: 175° C.

Gör en smet på:

2 dl strösocker

4 ägg

(vispa dessa vitpösigt)

Vänd ner 100 g mandelmjöl, 4 msk olivolja och skal från 1 citron.

Blanda 2 dl vetemjöl och 2 tsk bakpulver, vänd även ner detta i smeten.

Originalreceptet anger 2 dl olivolja, men det tyckte jag var rätt stört när jag testade det. Kakan ska smaka kaka och inte olja. Originalreceptet anger även två och en halv dl socker, men jag drar ner på det där för det går. Dessutom är det socker i toppingen.

Grädda kakan i ca 40 min.

Gul.

Gul.

Under tiden kokar du ihop en sirap. Samla 2 msk pressad citron, 3 msk olivolja, 4 msk socker, 2 kvistar rosmarin, skal från en apelsin, skal från en citron, och en nypa salt. Sjud allt i ca tio minuter – rosmarinen och citrusen blir knäckiga.

Kakhål.

Kakhål.

När kakan är gräddad intill torrhet rakt igenom sticker jag hål i den med en ätpinne.

Jag gör fel här. Jag vill nämligen slå på kaksirapen (kaksirap – vilket överdådigt, nästan vulgärt kittlande ord) innan både kaka och sirap svalnat eftersom jag tycker att de går ihop bättre då, men jag tror att egentligen så ska den tjusiga sirapen ligga på kakans topp och vara snygg när man bjuder på den. Du gör som du vill.

Skedad.

Skedar.

Skedad.

Skedad.

Genomskuren.

Genomskuren.

 

Bookmark and Share

Vattenkrasse x 3

Vattenkrasse i reningsbad.

Vattenkrasse i reningsbad.

Jag kom över ett parti vattenkrasse via mina jordbrukskontakter. Det är inte så ofta jag gör det, kommer över vattenkrasse alltså. Det här var faktiskt bara andra gången. Men första gången gjorde ett sådant intryck på mig att jag faktiskt halvfartsjagat krassen ett tag nu. Jag ville göra fattoush.

Salladen gör man på pitabröd, ev. dagsgammalt, som man rostar – börja med det. Sedan skär man gurka i den form man gillar, men jag tycker kanske att något tjockare än skivor passar fint. Sedan skär man tomater och gul paprika (gul bara för att få en bredare färgpalett). Mängdproportioner för grönsaker, från mest till minst: gurka, tomat, paprika.

Blanda grönsakerna med vattenkrasse och färsk mynta.

Gör en dressing på saft från 1/2 citron, 2 msk yoghurt och 1 msk dijonsenap. Smaka av med salt och svartpeppar. Häll dressingen över det gröna, blanda i det rostade brödet som slitits i bitar.

Jag har gjort salladen med både pitabröd och surdegsbröd, och jag måste säga att det första vinner för det stjäl inte så mycket av smaklökarnas uppmärksamhet. Krassen, gurkan, myntan och så syran från dressingen allt i kombo med brödet som både är rosthårt och lite bearbetat av dressingen – det är gott. Mycket gott.

till soppa.

I bild: potatis, lök, stjälkselleri, päron, buljong, vattenkrasse, kinesisk gräslök. Ej i bild: grädde, vitt vin.

Dagen därpå gjorde jag vattenkrassesoppa, ett kok som kombinerade två befintliga recept med mitt eget huvud.

Jag finhackade en gul lök och två selleristjälkar och lät dem svettas ihop ganska länge i lite smör i en kastrull.

Under tiden tvättade jag 5 potatisar (skalet är väldigt tunt och fint fortfarande så de behövde inte skalas) och skivade tunt. Jag slängde i dessa i kastrullen tillsammans med en stor näve vattenkrasse som jag hackat lite halvdant, samt några strån hackad kinesisk gräslök. Den örten smakar väldigt lökigt, och ganska vitlökigt, och jag råkar ha den i en kruka i fönstret. Den går nog att undvara.

Därpå hällde jag på en knapp liter (kanske t.o.m. 8 dl)  vatten från vattenkokaren och en och en halv buljongtärning.

Detta fick koka ihop i en kvart ungefär. Då slog jag i lite vitt vin, och lite vispgrädde. Smakade av med salt och peppar medan det kokade upp igen.

Jag tog grytan från plattan och lade i två päron som jag skalat och skurit i bitar tillsammans med ytterligare lite kinesisk gräslök. Och så serverade jag med krutonger och okokt vattenkrasse.

Soppan som fullbordat faktum.

Soppan som fullbordat faktum.

Det blev jättegott. Och om jag ska utveckla det ganska oprecisa omdömet: löken och sellerin gav en grund tillsammans med buljongen och vinet. Potatisen var som ett dunbolster för den jord-peppriga vattenkrassen och grädden lade sig ovanpå som ett mjuknande täcke. Päronets sötma och slinkighet träffade de råa krassebladen på pricken.

Den här mängden blev ca 4 mindre portioner.

Päronen.

Päronen.

Tredje dagen gjorde jag en sallad efter att ha rådfrågat den underbara boken Smaklexikon (Niki Segnit: Ica Bokförlag). Där tipsar Segnit om att kombinera vattenkrassen med getost, eftersom hon menar att de båda har en ”påtaglig mineralton”. Förutom att göra en soppa på krassen och ge den ett garnityr av getost, föreslår hon att slå ihop dem i en sallad med valnötsolja och sherryvinäger.

Salladen.

Salladen.

Sherryvinägern var med, valnötsoljan ersatte jag med valnötter – vilka jag rostat – och så lade jag även till lite päron här. De olika konsistenserna och formerna är minst lika härliga att känna i gommen som de olika, ömsesidigt kompletterande, smakerna.

Bookmark and Share

Hurra – för hyllan

Stup.

Stup.

På Höstgatan 37 i Malmö har bokhandel och antikvariat öppnat upp, och det är en tröst nu när två favoritaffärer slagit igen.

Där inne sitter nån å läser.

Där inne sitter nån å läser.

När jag var där i lördags kastade jag mest några ögon på sortimentet (det var så mycket människor där och jag har lite svårt att sköta inköp i sådana situationer, jag är inte så vässad på torghandel heller) och det såg väldigt lovande ut. Till och med den billiga lådan utanför dörren såg lovande ut.

...

Men jag införskaffade ändå en bok (för den tar sig an något jag funderat irriterande mycket på senaste tiden), ett nysläpp från ett förlag i regionen: Att skriva av Marguerite Duras (Ellerströms förlag).

Jodå.

Jodå.

Jag tycker att du ska besöka Höstgatan 37. Tyvärr har jag inte lärt mig några öppettider, men jag återkommer när jag har undersökt detta.

Edit: Öppettider måndag: 11–18; tisdag stängt; onsdag stängt; torsdag 11–18; fredag 11–18; lördag 11–16; söndag 11–16 (och jag fick också veta att det ofta kommer att finnas någon i lokalen även under andra tider.  

Bookmark and Share

Frånfall

Nu ser du mig inte

Nu ser du mig inte

Min tredelade shoppingguide (1 HÄR och 2 HÄR) kom av sig något på grund av väder och vind och antagligen och säkert en massa andra anledningar. Snart kommer jag att fullända sviten – trots att stråkets sista etapp blivit fattigare sedan sist.

Men det jag ville komma till här och nu är att två storfavoritställen tyvärr har fallit bort från promenadstråkets första del: Östra färghandeln och Blomstrande design. Varje gång jag passerar de två tomma butikerna blir jag nedstämd, både på det lilla och på det stora planet.

Och den lucka som de två butikerna lämnar efter sig kommer aldrig fyllas av kaffekedjan (jag minns just nu inte (förträngning) just vilken av dem det är) som öppnat upp på hörnet.

Bookmark and Share

I backarna

Interiör, Beijers parks café

Interiör, Beijers parks café

I helgen har jag lagt mycket tid på Malmös Kirseberg.

Där har jag promenerat och tittat på de aptitretande pittoreska husen och försökt intala mig själv att jag aldrig skulle vilja bo i ett av dem. Vare sig jag blev övertygad eller ej, så är Kirseberg en sann tillgång när jag känner att jag behöver låtsas att jag är någon annanstans. Jag går via Södra Bulltoftavägen, under järnvägsbron, och simsalabim så är jag inte i Sverige längre (enligt min hjärna och dess visuella associationsbeteende).

Kajplats

Kajplats

I helgen i Kirseberg shoppade jag second hand och fikade på ett av mina absoluta favoritcaféer – Beijers parks café. Deras uteservering är en samling trädgårdsmöbler utplacerade med lagom mycket buskar emellan. Man är både samman med och skild från de andra sällskapen.

Jag åt morotskaka för det kändes höstigt och sentimentalt, och så hade jag roligt.

Vackrare hud kan ett träd nästan inte ha.

Vackrare hud kan ett träd nästan inte ha.

Idag läser jag att SD är näst största parti i Kirseberg.

Såhär kan vi inte ha det. Vi kan inte ha det såhär.

Bookmark and Share

Fredag innan andra söndagen i september

Rot

Rot

Idag sitter jag och jobbar på min killes kontor av en och annan anledning.

Ute på gården växer ett träd så att rötterna tränger upp i stenfogarna.

Under den morgonvisa promenaden hit låtsades vi att vi båda bodde i en annan stadsdel, men det var roligare än vi var bra på att låtsas.

Annan rot

Annan rot

Under lunchrasten blev det förtidsröstande och vietnamesiskt.

Annars sitter jag mest och hoppas på maktskifte.

Trevlig helg.

Bookmark and Share

« Older Entries

 
Back to top