Svamp I

Regnmättat grön och mjuk för trollens fötter och annat.

Regnmättat grön och mjuk för trollens  fötter och annat.

I helgen har jag plockat svamp.

Vissa av oss var lite bekymrade över att kameran var med, på grund av risken att någon via bilderna skulle kunna lista ut var guldet finns. Att visa mig är hyfsat riskfritt: jag hittar halvdåligt i skogen och jag har heller inget körkort.

Smart svampplockning.

Smart svampplockning.

Och det är så himla fint i skogen nu, släpljusgrön på tröskeln till höst och mättad efter regnet. Mossan som lägger sig överallt, till och med som lock på stubbar, är så sinnligt inbjudande att jag vill lägga mig ner och rulla och sjunka i den. Tystnaden släpper fram ljudet av en gren som knakar, eller en led, och båda är lika givna i de sköna skogskliv kroppen så sällan får ta.

Vägkantsguld.

Vägkantsguld.

En kvinna jag jobbade med en gång gnällde över att andra plockade svamp på hennes mark. Jag gillade aldrig henne, så jag kunde aldrig tro (fatta) att hon skämtade, för det är typiskt något jag tyvärr sällan tillskriver dem jag ogillar.

För tillfället misskötandes sina plikter.

Tar för tillfället inte sina spaningsplikter på allvar.

Att plocka svamp med bil är fiffigt för att man på begränsad tid (som vi hade nu senast) kan täcka in fler jaktmarker och att man med hastighet kan spana i vägkanten genom öppen dörr eller fönster.

...

Klistermärket satt i svampplockarbilen när min pappa köpte den, och det är så mycket han och det låter så ilsket att jag blir full i skratt varenda gång jag ser det. Och även om det förmyckna mellanslaget är en missriktad formgivningsmanöver (och inte en smart lösning) och på så vis något irriterande tycker jag att det förhöjer. Det blir en bärande form, ilskan jag tycker mig se ryms just i mellanslaget innan utropstecknet.

Och utan slit inga kantareller –  en hel del skojigt krypande in under grenar och stenar ger utdelning.

Comments are closed.