Omodern natur

granskott i minsta laget

Eftersom jag inte vet när jag nästa gång kommer ha tillgång till en granskog fick jag ge mig ut igår och leta granskott, vilket jag nu har lärt mig är en inte helt lätt uppgift i slutet av denna april. I konflikt med naturen och dess gilla gång framträder mitt ”moderna” krav på infinnande, resultat, leverans när det passar mig. På just den här punkten vet jag inte om jag stör mig så mycket på mig själv – men som mönster kanske det är värt att reflektera över.

...

Om dessa små barr i vardande räcker för att krydda allt det brännvin special som jag planerat vet jag inte. Men plockstunden var hursomhelst en lisa för själen: efter en förmiddag där mitt moderna jag upprepat krockat med en radda syskonbarns dito var det skönt att bara stå i solen bredvid en gran i nån timme. (Och missförstå mig inte nu: de där syskonbarnen får gärna komma och invadera, hade aldrig velat vara utan det, men vi tröttnar på varann i lika mått.)

I sprit

Hade de varit större, hade de varit fler hade jag gjort granskottssirap, men nu satsade jag på spriten i stället – jag bejakar hellre min inre festprisse än mitt inre naturapotek.

Burken ska få vara så här några dagar, sen ska jag smaka och se om det är dags att sockra av. Sen ska jag späda allt, ty detta är ett koncentrat.

Bookmark and Share

Kirskål

Kirskål

Gratis är gott. Nyskördat är gott. Kirskål är jättegott.

Jag har lurats att tro att det mest kan fungera som en ersättning för spenat, men det har en helt egen smak. Grässkarp.

Rätt

Spagetti, kirskål, fänkål, vitlök, mandel, parmesan.

Den här veckan har jag ätit det i tre olika former: som en varm sallad tillsammans med ugnsrostade rotfrukter, i en paj och slutligen tillsammans med spagetti.

Grönt och gjutjärn

Grönt och gjutjärn

Som med alla andra blad i den här gruppen: var försiktig med salt, det får lätt överhanden när det framhävs av det gröna. I spagettirätten ovan fick spagettin och parmesanen stå för saltet.

Som med alla andra gröna blad: jisses vad tillagning komprimerar dem, men växer kirskål i din närhet växer det oftast rikligt.

Bookmark and Share

Sötsurt, tofu & sesam

Sötsur vask

Morot, blomkål, gullök, paprika, slanggurka, ingefära, färsk vitlök. Ej i bild: tofu, socker, risvinäger, tomatpuré, tamari, sherry, pressad apelsin, lime.

För att finna en väg ut ur det hemvanda smakområde som min improviserade matlagning ofta rör sig på går jag ibland via ett recept, och den här gången sökte jag mig nyfiket in på den sötsura gryta som fina Tales of the Nightingale beskriver. (Använd länken och du hamnar i receptet.)

Grytan är mycket god, och den är en typisk sådan rätt som (i alla fall) jag ofta kan laga på det som skräpar omkring hemma eftersom grönsakerna kan varieras.

Jag använde tamari i stället för soja, eftersom det var vad jag hade. Jag bytte även ut citronen mot lime, av redan nämnda anledning.

Man kan kanske minska en aning på vinägern. Och jag adderade vitlök*, för jag gillar kombinationen vitlök-ingefära, samt vitlök-slanggurka. Det var ett klokt beslut.

Slanggurkan är för övrigt nästan oumbärligt god i grytan. Och nästa gång jag lagar den ska jag ha i mera kål – kinakål för att vara exakt.

Tofu sesam

Och så tofun.

Jag har aldrig varit ett superfan av tofu (silkestofun är en annan historia, den är ju superb), tycker att den kan vara lite formlös både i smak och textur. Jag äter det, men jag älskar det inte. Nu när jag gjorde som receptet anger, nämligen pressade tofun i 30–60 minuter innan tillagning, blev den så mycket trevligare. Sen vände jag tofubitarna i mjöl (också enligt receptet) innan jag stekte dem (separat) och under stekningen stänkte jag på tamari. När de var klara vände jag dem i rostade sesamfrön. Det blev gott.

*Apropå vitlök så har jag verkligen börjat tröttna på hur dåligt den torkade ofta smakar (det gör den så fort någon av klyftorna har blivit lite brun) och köper nu färsk så fort jag har tillfälle. Och annars funderar jag på om inte inlagd vitlök är ett bättre alternativ.

Bookmark and Share

Glad vår!

Perpetuellt ägg

Aprilkatt

Enögd

En av min närmsta, längsta och mest långvariga vänner älskar att skratta åt påsken för att den är så fylld av ägg och harar – och då tror jag det är dess klangbotten av fruktbarhet som hon roas av.

Pärlhyacint & scilla italica

Klockmalva, blomsterlönn, rumslönn

 

Bookmark and Share

Lång

Hallen

Familjeporträtt är inget som jag har växt upp med, så de gör mig kanske lite nervös. Kanske till och med generad. Jag gillar dock bilder i genren, men står inte riktigt ut med att ha sådana i sovrummet eller vid soffan (möjligtvis i köket, det är en så naturlig plats för mig att inget kan rubba balansen där). Mina familjebilder – två brudpar och en vapendragarbild – har jag därför valt att hänga i hallen. På så vis passerar (nyckelord 1) jag dem ständigt (nyckelord 2).

Vad jag inte riktigt insett – förrän jag tittade på den här bilden – var hur symbolmättad jag gjort hallen i övrigt, och i synnerhet fältet min spegelsyn fångar.

Skärpa och ljus kanske inte medger det i bilden ovan men till höger, i den lilla spegelns nederkant, sitter ett memento mori i vykortsskepnad (Aelbert Jansz. van der Schoor ”Vanitas stilleven”), ovanför en lottring, i den andra spegeln ett berg som jag alltid mot bättre vetande ser som en vulkan, och så några vårblommor.

Jodå, det går alltid att hitta en röd tråd om du letar efter den men en ledig långfredag blir det lätt att se livsbetingelserna. Och även om det är en urtida tolkning av dagen kan den, den långa, ses som en sorts passage mellan två glättiga dagar. En plats att ta på allvar, som du inte måste stanna på men ta dig igenom. Den tanken var nog det mest laglydiga jag kunde åstadkomma idag.

Bookmark and Share

Hundhåren & kaffespåren

Badkarskant

Nu har jag gått här och tänkt att jag måste städa bort allt hundhår, smuts och damm och det är så lätt att såna planer har ihjäl helgen. Och jag är faktiskt trött.

Det är förvisso extremt skönt att sitta i ett nystädat hem, det är det. Men är det inte lite väl ängsligt att inte kunna njuta i ett ostädat dito?

Te

Så jag övar mig på min livsnjutning, tar ett bad och läser ut en bok.

Det behövde jag faktiskt också göra. Nu när jag tänker på det så är läsa ut böcker vad jag verkligen borde koncentrera mig på.

Och så kommer jag ihåg vad en kollega sa i storköket där jag en gång jobbade: ”Jag kommer aldrig ta ledigt för att storstäda.” Tänk att hon sa så, tänk att folk gör sånt.

Bookmark and Share

Gurka & yoghurt

Gurksalladens slasksida

Gurka, vårlök. Ej i bild: salt, svartpeppar, yoghurt.

Hur gott jag än tycker att det är med höstmörker och rotfrukter börjar även jag längta efter sådant med mindre densitet.

Jag köpte en gurka.

Skivor, varannanskalade.

Saltsvettas.

Första gången jag åt den här salladen var jag nog någonstans mellan 9 och 11 år. Min faster hade gått en matlagningskurs (hon bodde i stan, så hon gjorde såna spännande saker som att sy lapptäcken av gamla jeans och köpa fonduegrytor) och bjöd på olika sallader när vi hälsade på, sen fortsatte min mamma att göra just den här.

Gurksallad

Det är i princip samma sak som en tsatsiki eller raita.

Men i stället för vitlök använder man vårlök (som jag) eller purjolök (som min faster gjorde). Och det är som en liten katten på råttan och råttan på repet etc-kedja: Yoghurten förhöjer smaken på gurkan och gurkan på löken.

Jag gillar att skiva gurkan för att salladen ska få vara egen och inte alltför lika andra släktingar. Gurkskal är inget jag brukar störa mig på, jag tycker de är goda på sitt speciella sätt, men när gurkan ska skivas är det ganska vackert att dra en potatisskalare i varannantag.

Bookmark and Share

« Older Entries

 
Back to top